Med mössan på trekvart

Fluga. Det är grejen. Det är för kallt i vattnet för annat. Och har varit så ett tag nu. Xperten låter sig inte övertygas, han vevar vidare med sina tvåhundrakronorsdrag. Ibland sätter han fast ett i tången. Det svider. För några veckor sedan tog havet tre stycken tvåhundringar samma dag. Xperten är begiven på starkvaror och mäter det mesta i termer av whisky. – Där rök en Bowmore, artonårig, kvider Xperten. Jag vadar förbi en stund senare och fiskar upp en blåsilvrig tvåhundring. Vi adderar och subtraherar en stund innan vi skriver ner dagens förluster till en tolvårig Balvenie, doublewood.

Vinden är på väg upp mot nord och jag pinnar på upp till revet för hinna fiska av med flugspöt innan sjön börjar gå hög. Här hade jag en öring på flugan förra helgen. Den släppte taget, samlade ihop polarna som hängt efter och drog iväg i en stor fet virvel. Kvar stod jag med mössan på trekvart.


Idag godtas inget slikt viftande med stjärtfenorna, här ska hämnd utkrävas. Men efter nån timmes snubblande bland vindknutar och brottsjöar tvingas jag retirera hemåt igen – till den vindskyddade strand som den knipsluge Xperten valt att stanna kvar vid. Under tiden vindbyarna lindat in mig i fluglinan har Xperten tydligen badat i silver. Han möter upp på väg ur vattnet och hojtar om tappade fiskar och fångade fiskar, det bärs på fiskar, det sticker fiskar ur fickorna. Strax invigs jag i silverbadets mysterium: en Mitchell haspelrulle från 1968. Med knappt någon utväxling alls rör sig draget en meter i timmen, hur mycket man än vevar och står i. – DET är grejen det, inte fluga, skanderar Xperten förnöjt. Än en gång står jag med mössan på trekvart.