Svart som perkulatorkaffe

Lokale Lundkvist har bråda dagar. Det är säljbesök hos grannar i väster och långsittningar vid burken med förordrar. Själv är jag ledig och bidar min tid. Sover, rapar och tar en promenad på fjället. Inte så dumt, även om cirklarna rubbas ibland. Lokale Lundkvist telefonerar och beordrar fiske, hämtning halv tio. Sitter på förstukvisten med full fiskemundering redan kvart i nio. Med ett glas rödvin för säkerhets skull. Fast vi är sent ute, de bästa platserna är upptagna. Till slut hittar vi en lucka en bit uppströms byn. Och så blir det när man jobbar och står i – eller som jag, bidar min tid. Lokale Lundkvist går före och har omgående en fisk uppe på supperpuppan. Inte ett dugg konstigt, tvingades jag välja en enda skulle det bli denna. Nu tvingas jag inte välja så jag väljer en liten muddler istället.

– Kloff! Påslaget låter som en kaffemugg upp-och-ner mot vattnet. Två tunga knyckar och sen adjö.
– Såg du, den var stooor?!
– Mmm säkert, den var jättestor!



Det är nu svart som natten och Lundkvist slår upp en mugg svart perkulatorkaffe. Knyter på en perkulatorsvart muddler med svart svans.

– Plosch! Påslaget sitter omgående men det stannar vid det. Nix fast fisk. Lundkvist muttrar och vadar sig uppåt igen för en ny runda.
– Pladusch! Nu är det min tur. Hela vägen till håven. Efter besiktning får den gå åter. Fyrtiotvå centimeter. Inte så illa.

Historien upprepar sig 24 timmar senare, fast längre nedströms och nu i snabbare vatten. Uppstart med superpuppa och strax övergång till halvt förbjudna monsterstreamers i skumrasket. Jag på mitt håll, Lundkvist på sitt. Det sms-plingar i telefonen: "Kall pils bjuds". Lundkvist vill tydligen nåt, jag masar mig genom strömrännorna upp till ön. Den här gången var den stor. Den hade tagit 60 grader nedströms, när flugan svänger upp, exakt där det ska nypa till. Och så småningom hade den alltså släppt taget. Förbannat men ändå förbannat kul. Det går fler tåg.



På morgonkvisten vaknar jag. Det kliar så in i förbaskat mellan höger tumme och pekfinger. Jahapp, förstod det. Svedan... Svedan from hell... Visst, de är inte många så här på sensommaren, men de som fortfarande är i tjänst är lik förbannat högeffektiva i sitt värv. Idag svullnar handen allt mer, för att nu på kvällen likna en ballong. Oklart om det blir något fiske i morgon. Kan nån förklara för mig hur jag ska få tag i spöt bland denna knippe med prinskorvar?

Mors!